Det bor ett vansinne där ute. Ett gränslöst förakt. Inte hos den stora massan utan hos någon enstaka, kanske några men mycket få. Jag möter ofta arga människor i mitt jobb. Hatiska människor. Som låter sina inre demoner spilla över på mig och mina kollegor. Jag är så van att höra grova ord när jag jobbar så det sällan bekommer mig, de är i alla fall få ord som biter sig fast.

Jag brukar i regel se igenom och se den trasiga individen innanför, den bakom de där orden och attityden. Inte sällan ser jag en människa som dragit en taskig lott i livets lotteri. 

Av alla dessa avsändare till alla grova ord, alla hot och allt hat är det än dock få, mycket få som skulle omvandla sitt förakt till faktisk handling. Som skulle gå från tanke till handling. Som faktiskt skulle placera sprängmedel utanför polisstationen och låta dess kraft sedan göra sitt jobb. Med allt som det innebär. Men någon gjorde det. Gjorde så. Jag kunde skrivit om en oerhörd tragedi. Jag kunde förlorat kollegor. Vi kunde haft sorg.

Nu är vi förbannade i stället. 

Nu har man väckt vidundret i svensk poliskår.

Vi står alltid enade men nu är vi mer enade än någonsin.

Jag vet inte vad avsikten med att spränga vårt polishus var. Men om förhoppningen var att stuka poliskåren så hade personen fel. Oerhört fel.

Att någon har en sådan fatal avsaknad av gränsdragning och inre spärrar att man är beredd att skada en av Sveriges byggstenar, att ge sig på svenskt rättsväsende och således den svenska demokratin är oerhört oroväckande. Men den oron hämmar inte mig, den sporrar mig att göra mitt jobb ännu bättre, ännu mer och jag vet att mina kollegor känner detsamma.